Apropå ungdomar!

Det är inte lätt att vara ung.....med alla tankar & känslor som svallar och byts från dag till dag. Att passa in ....att känna kompisarnas gillande.....det är så viktigt i tonåringens värld.....även om det medför att ändra sin person el, försaka sina egna drömmar. Varför inte riktigt våga vara sig själv? Så var det på min tid, och samma är det nu.
Den senaste veckorna har allt runt mig handlat om tonåringar, som gör både tobaks och alkoholdebuter , som vill försaka sina drömmar för att få vara med sina kompisar.......Jag blir alldeles matt....tänk om de kunde få resa fram 5 år i tiden och se tillbaka på besluten de tar nu, och hur det kommer att påverka deras liv och framtid, hur annorlunda deras beslut skulle bli.
Men att lyssna på oss fossiler "som inte har en aning om hur de känner" eftersom vi troligtvis fötts som fossiler, skulle aldrig falla dem in. Man får önska att de har kompisar som hunnit lite längre i mognads processen som kan ge dem goda råd.
Jag är en vuxen som bryr mig om alla tonåringar runt mig.....som jag sett växa upp. Om jag ser dem röka el, dricka alkohol är det helt självklart för mig att bry mig.....även om jag är en "pain in the ass" i deras värld. Och jag hoppas att andra vuxna bryr sig om mina barn, och vågar vara en "pain in the ass" i deras värld.
En förälders jobb är att ÄLSKA, ÄLSKA, ÄLSKA, vägleda & stötta, och våga vara en "pain in the ass" för våra barn. De är det viktigaste vi har!!!! Att våga ge dem frihet under ansvar. Att visa tillit. Men ändå låta dem veta att vi har dem under uppsikt, att vi kommer att bry oss om de missköter sig.
Vi ska hjälpa dem att flyga....men oxå ta emot dem om de faller.......
Men det svåraste är att se dem göra val som de kan komma att ångra för resten av livet. Att se dem försaka allt de kämpat för och drömt om i hela sitt liv....för att göra som kompisarna.....
Vad gör man som förälder då?????
Ska man låta dem göra sitt kompisval, och sedan stötta dem när de kommer underfund med att de ångrar sig, men deras otroliga möjlighet är borta för alltid. Eller ska man med sin pondus som förälder vägleda dem med fast hand tillbaka till möjligheten att kunna förverkliga sina drömmar????? Är det nu man går in och är en "pain in the ass"?????