måndag 9 oktober 2017

Hoppsan....

Det går lika dåligt med mitt frekventa bloggande som med min LCHF livsstil....
Jag äter bra mat från grunden och inte så mycket kolhydrater i det, men sen tillkommer det ju nån macka eller nån kaksnärt eller godis.
Ser att jag alltid skriver att nu jäklars ska jag ta tag i det, men det planar alltid ut efter nån dag. Nu har lederna börjat ge sig till känna igen, så för 1 vecka sedan så äter jag strikt. Förutom en lite tårtsnärt på systers kalas....

Men idag blev jag lite stolt över mig själv när jag var in på godishuset och skulle köpa snus. Jag frågade U om han ville ha något speciellt, men han muttrade hit och dit och tillslut blev det ett "överaska mig"!
När jag väl vandrade runt mellan de 1 miljon godislådorna så tappade jag sugen på allt vad godis heter och köpte ingenting....minen på min man efter detta var oslagbar, och han har muttrat hela kvällen framför Games of Thrones om detta.
Men jag blev stolt för sockersuget är borta!!
Och bara efter denna veckan utan kolisar så är värken i lederna mycket lindrigare och stundvis helt borta :)

Tänk om fler "värkisar" skulle förstå vilken inverkan vår kost har på vårt välmående och speciellt vår värk, då skulle nog fler lägga ner sina kolisar och må kanonbra!!

Annars har det här året varit ett ganska tungt år rent psykiskt och känslomässigt, och utbrändheten kom som ett brev på posten i våras.
Mamma fick bröstcancer, och jag följde med henne på strålningen i Umeå i 3 veckor. Och även om mamma drog högsta vinsten i cancerlotteriet och klarade sig med enbar op och strålning så träffade vi så många olika och endel väldigt tragiska öden därnere. Man känner verkligen hur skört livet kan vara och så jävla grym denna sjukdom är!!

Lägg till jobbstress och privat känslomässig berg o dalbana så kan det ju egentligen inte sluta på annat sätt än att jag kraschade. Blev helt slut i både knopp och kropp och orkade ingenting.
Reser mig sakta som alltid, men slås ner av min iver att hjälpa och hinna så mycket.
Med jämna mellanrum slås fötterna undan och jag ligger åter i sängen och orkar knappt andas....minsta lilla krav från något håll knäar mig direkt.

Försöker att strukturera upp min tillvaro men det går inte alls, och då hamnar jag alltid i denna sistaminuten stressen som dränerar mig direkt.
Jag vet ju så väl vad jag kan och inte kan ta på mig och hur jag ska handskas med hela situationen, har ju tyvärr varit här många gånger förut, men det är inte så enkelt i verkliga livet.
Så fort jag får upp näsan ovan ytan så är jag så snabb på att erbjuda min hjälp, ork och tid till alla som behöver den, fast jag i själva verket behöver den bäst själv. Och detta är vad som kommer att knäcka mig i slutändan.....jag måste lära mig att säga NEJ!!

Givetvis är det ju inte bara andra som dränerar mig för jag är värst på det själv. Så fort jag är lite piggare så får jag en miljon ideer som jag vill sätta i verket och sen är det ju bara att bita ihop när tröttheten sköljer över en och ro fanskapet iland. Måste även lära mig att sätta gränser för mig själv!!!
Att inte dra igång en massa projekt som sen faktiskt måste slutföras oxå.
Ex, jag fick för mig just innan vi åkte ner till Umeå på strålningen att jag skulle med sonens hjälp renovera mitt blivande healingrum - blev det klart? NEJ!!
Skulle samtidigt med samma son måla om vardagsrummet och provmålade 2 fyrkanter mitt på den synligaste väggen för att hitta rätt färg, gjorde jag det? NEJ! Blev det målat? NEJ
Och samtidigt satt jag och ritade på vår nya fjällstuga så vi kan söka bygglov för en större stuga. Nåja den ansökan kom tillslut in 3 månader senare, bara för att få veta att vi även måste söka lov hos länsstyrelsen....
Den ansökan fick jag iväg i fredags....phju...och halleluja moment på det lixsom!!

Men det är bara ett axplock på allt elände jag ställer till för mig själv, sen tillkommer ju även sånt vi inte kan styra över som ett avlopp som slutar funka och som gör att vi givetvis måste gräva upp hela jävla gården igen för hundrafemtielfte gången!! På min födelsedag!! Och där står man utan vatten och lagar lasagne och tacopizzor med ett diskberg som heter duga, och blickar ut över katastrofområdet där utanför.....
Sen låg jag i fosterställning i 2 dygn igen för att sen resa iväg till Prag med jobbet....trött som en gnu och fräsch som en gammal skurtrasa. Inte konstigt att jag åkte på tidernas förkylning där.

Blev då liggandes i 1 vecka i en mancold utan like, och efter det har jag inte orkat komma igen. Försöker pigga på mig allt jag kan, men nu är det nog allvar....
Huvudet är som att jag skulle ha sirap i det och det känns jobbigt att bara andas och finnas till. Men tid att känna efter finns inte för nu ska bokföringen in under veckan och dit lär all min ork gå....

Ja som vanligt blev ju inte detta något vidare muntert inlägg, jag får nog byta namn på bloggen till klagomuren istället om jag ska hålla på så här.
Nej, nu får jag avsluta och he mig upp i sängen för imorgon drar vi igång helvetesveckan igen.

//Kerstin